GALLERIES

        Varför jag älskar analog fotografering

        Idag fylls våra mobiltelefoner med mängder av bilder, på våra barn, på vad vi äter, på resmålen vi besöker. Vi smattrar av mängder av bilder i hopp om att någon ska bli bra innan vi sätter på ett filter, publicerar den på våra sociala medier och sedan glöms de bort, i havet av bilder. Även med våra digitala systemkameror med enorma tekniska möjligheter är vi vana vid att hafsa fram resultat, kontrollera i efterhand och ta några extra bilder, för sakens skull.

        I vår digitala era ligger det något av ett romantastiskt skimmer över analog fotografering. Intresset för film växer hela tiden. Fotografer pratar om korn, känsla och ”looken” film ger. Gräver man lite på ytan så är det något mer, något djupare. Känslan av att sakta ner, känna mer och att vara begränsad skapar någonting hos fotografen.

        Kontrasterna, det dynamiska omfånget, färgerna, kornet, mjukheten – det är svårt att replikera detta i de digitala bildfilerna. Kanske är det mest avgörandet ändå det som uppstår på plats när fotografen fotograferar analogt istället för digitalt.

        När man tvingas sakta ner, känna efter, planera, ställa in allt manuellt utan möjlighet att kontrollera bilden efteråt utan istället lita på sin magkänsla – kanske är det då den verkliga magin uppstår. När fotografen är fotograf och lägger all sin tid på själva skapandet och inte i efterbearbetningen efteråt.